brunahuset.blogg.se

Återigen sitter jag på verandan och njuter av solen och hettan. Idag har vi varit på en 4H-gård med avdelningen och klappat hästar, getter, får, änder, grisar, marsvin, kaniner, påfåglar, höns och tuppar samt en hund. 

Solen strålade och alla var på megabra humör. Det var så mysigt! 

Idag känner jag mig otroligt trött och är tät i näsan. Jag tror det beror på luften och pollen för just nu blommar det massor. 

Skönt med ännu en helg, och imorgon blir det ju faktiskt juni. Hur sjukt är inte det?! Sommar på hög nivå!

 

Denna sommar kommer ju dock inte bli som mina senaste eftersom jag har semester. Sista sommarlovet spenderade jag svettandes i gatuköket på Daftö resort och samma sak förra sommaren. Jag kan helt ärligt säga att det känns väldigt tråkigt att inte jobba där i sommar men mest av allt känns det jobbigt.

Jobbigt att inte få vara med "sommarfamiljen" som man automatiskt blir en del av när man jobbar säsong, jobbigt att inte få tjöta med ungarna på X-it, jobbigt att inte ha sjukt, brutalt roliga utgångar på The Cod, jobbigt att inte äta mat i personalmatsalen och faktiskt jobbigt att inte få byta olja i fritösen. Eftersom jag har spenderat mina två senaste somrar i Strömstad så har jag lite svårt att i detalj minnas hur det är att bara vara hemma på sommaren. Därför förknippar jag just nu, lukter, värmen och allmäna sommarkänslor med Daftö och livet där. 

 

När vi åkte hem från Göteborg sist körde bussen en annan väg på grund av vägarbete. Vips ropar Simon "Där är Daftö!" och en, för en gångs skull, hyfsat tom camping med ett öde Daftöland svischar förbi. Bussen rullade ned för backen som jag så många gånger har cyklat och sprungit både ned- och uppför och fortsatte förbi vattnet in mot stan i Strömstad. Det här låter säkert konstigt men det kändes så himla tomt och jobbigt inom mig att se allt detta. Köra genom rondellen där jag en gång har åkt baklucka, runda Eurocash och Supergott där våra plånböcker blev lite lättare ett par gånger i veckan och att öka farten på motorvägen mot Nordby köpcentrum. 

 

Längs vägen satt jag mest och bara studerade allt genom fönstret men ibland slank ett par "Åh, kommer du ihåg när vi..." eller "Just det, det var ju här..." ut. 

Jag vet inte varför jag just känner så starkt för det här, men på något sätt tror jag att det har att göra med att jag har växt så himla mycket dessa somrar.

Första sommaren tog jag, 17 år, mitt pick och pack, stoppade in allting i en husvagn och flyttade iväg två månader. Något jag aldrig ens hade varit i närheten av att göra tidigare. Tvättmaskin hur fungerar en sådan? Och visst

'ja, diskmedel kan ju ta slut, är saker som fick mig att börja tänka lite annorlunda. Även om jag blev väldigt, frustrerad, ledsen och hemlängtig många gånger under denna period så var jag ändå så himla glad, lycklig och otroligt stolt under tiden och framförallt efteråt. Att återvända sommaren efter var det inga som helst tvivel om. Denna gången utan skola att komma tillbaka till, utan husvagn, lite högre lön och en hel del andra tankar om livet. 

Att möta de gamla säsongarna är lite som att tiden har stått stilla. När man tvingas att bo så tätt ihop och spendera nästan varenda vaken och framförallt varenda ledig timma tillsammans får man någon slags band som stannar kvar på något vis. Självklart kommer man vissa närmre än andra men fortfarande så trivs jag så himla bra med hela högen.

Från att ha varit yngst och helt oerfaren till vara lagledare på kick offen, styra och ställa i gatuköket samt vara en man gärna frågar om hjälp.

Dessutom bodde jag ihop med Vanessa som jag hade jobbat med i gatuköket året tidigare och åkt skidor med i Kanada. Vi klickade direkt när vi träffades förra året och sedan dess är hon verkligen en av mina bästa vänner. Jag är så glad över att ha henne. Förutom en fantastisk roomie hade jag ju bytt upp mig från husvagn (även om det också var mysigt) till länga nr 7. Längan är personalboendet och består av en radda med några små "lägenheter", en barack och två små hus. Gemensamt har man två duschar, tvättstuga, två toaletter och en veranda. Åh, vad jag saknar detta nu när jag skriver om det! I varje liten lägenhet finns ett sovrum, köksdel och ett litet vardagsrum/hall. Våran länga var lätt mysigast och bäst av alla och var ett populärt tillhåll eftersom det alltid luktade så gott och var fint städat hela tiden. Förutom det hade vi överkast, filtar och prydnadskuddar.

På dörren hade vi en skylt med texten "Dastösort Baster 1" för så stod det på ett brev Vanessa fick en gång. Den riktiga adressen är Daftö Resort Dafter 1 så vi båda var väldigt förundrade över att brevet ens kom fram... Ett gott skratt fick vi iallafall!

 

Äsch, det här blev ett inlägg som faktiskt är helt ointressant för er så jag ska sluta skriva om det nu. Men det kanske är bra så jag kan sluta "älta" detta. Senaste månaderna har jag drömt om Daftö fler gånger än vad jag kan räkna på fingrarna och bara tanken på hela livet där gör att jag får lite ont i hjärtat. Jag saknar Daftövännerna så det gör ont och är så ledsen över att inte kunna träffa de så ofta längre. Att sticka ut på en långpromenad och prata om allt mellan himmel och jord, bestämma sig för att bada efter jobbet en stekhet julieftermiddag, att titta på film i världens minsta soffa och att sitta ute tillsammans ända till gryningen. 

 

Istället för att vara ledsen över att det inte kommer att bli såhär igen så får jag helt enkelt vara jätteglad och tacksam över att jag har fått chansen att få ha två sjukt bra säsonger och alla minnen och erfarenheter som de båda har medfört. Dessutom är det bara lite drygt tre veckor innan vi åter doppar tårna i salt Strömstadvatten, går upp för den eviga backen till Daftö och kanske köper mjukglass på X-it. Vi ska faktiskt dit på en veckas semester! Jag längtar så himla mycket men jag tror att det kommer vara väldigt jobbigt samtidigt. Jag ska iallafall få krama mina älskade och saknade vänner, dansa tills det blir hål i sulorna och sitta på utkiksplatsen i morgondiset. Det kan omöjligt bli annat än bra. 

 

Nu ska jag gå in och pussa på det bästa av allt med hela Daftö: Simon Malmberg aka min käreste. Men först ska jag bjussa på lite gamla samt nya Daftisar.